Imorgon ska vi ut på avdelningsmöte. Isolerade från fastlandet. I två dygn. SMHI lovar storm. Stämningen på arbetsplatsen lovar också storm. Dela rum med folk man inte känner, kanske aldrig ville spendera tid med på fritiden egentligen och aldrig, aldrig någonsin, sitta fast på en ö med. Och jag som just läst Människohamn.
Här gick man och trodde att dinosaurierna var utdöda, och så gick de och var anställda hos konkurrenterna! Det är inget annat än en vetenskaplig sensation att de fortfarande finns och är aktiva. Det är oerhört spännande att se hur de stöter bort yngre livsformer ur näringskedjan för sin egen överlevnad. Naturen upphör aldrig att förvåna!
I lite mer än ett år har vi haft lite problem med våra Microsoft Office Word 2003-licenser. I ungefär tio månader försökte vi lösa problemet genom att hoppas på att det skulle försvinna av sig själv. Det fungerade inte. Sedan började vi ladda hem Windowsuppdateringar, men det hjälpte inte heller. Sedan försökte vi bygga om våra mallar, byta typsnitt, spara i alternativa format, ringa in problemfiler, problemtider, problemanvändare, problemdatorer, leta efter konflikterande program... vi försökte allt, till ingen nytta.
Nu har våra chefer äntligen bestämt sig! Vi arkeologer ska få börja använda stämpelklocka på jobbet! Som vi har väntat! Det känns nyskapande, modigt och nästan ungdomligt vågat. Det kommer ju i princip garantera den framåtsträvande och effektiva kulturmiljövård som vi alltid siktat på i vår yrkesutövning. Det kommer att bli ett ovärderligt verktyg i verksamheten, ge oss en skarp konkurrensfördel gentemot våra bakåtsträvande konkurrenter och inte minst så kommer stämpelklockan hjälpa till att inspirera personalen, skapa en varm gruppsamhörighet och ett grundmurat förtroende för våra arbetsgivare.
Men att komprimera 30 dagars sexlust till en enda dag – det låter nästan farligt. Hur fjärmade från kroppsliga behov arkeologer än är, och det är vi ju (se bara på den så kallade "maten" vi tvingar i oss i fält, eller förhållandena under vilka vi uträttar våra så kallade "behov" i fältsituationer, eller den tid vi spenderar från att träffa så kallade "vanliga" människor kontra andra arkeologer eller det där folket som bor nära där vi drar våra schakt).
Antingen är recensenten lite anarkistiskt lagd och passar på att ge stormedia en känga genom extraknäcket på tv-guide.nu, eller så försöker han/hon bara fylla ut text eftersom han/hon inte sett filmen eftersom han/hon a) inte tittar på film, eller b) tycker det roligaste som gjorts är American Pie och det mest spännande är Streetfighter med Muscles from Bruxelles.
