Nu har vi lämnat in anbudet

Det blev väldigt bråttom i slutändan, men nu är det gjort. Vi har lämnat in vårt lilla anbud på arkeologiska undersökningar i Tjottahejti socken. Nu kan vi pusta ut och klappa varandra på axlarna för a job well done!

Vi har tidigare insett att det här med att vinna anbud ibland kan vara ganska marigt. Det som fungerade ena gången går inte alls hem i stugan nästa gång. Vi har suttit ner och analyserat, stött och blött, diskuterat och rentutav trätat hur vi ska förhålla oss till förfrågningsunderlagen i framtiden.

I anbudet nu senast har vi tejpat in några (inte för många, men så det går runt på Länsstyrelsen i alla fall) hundringar i UP'n, mest för att lätta upp stämningen. Vi har också bifogat foton i kompetensbilagorna på projektledare, fältledare och rapportansvariga (och ett urval av de tilltänkta säsongarna, vi var tvungna att välja bort ett par).

Rapportansvarig på stenåldersbiten

Vi tycker det blev personligare så! Dessutom hittade vi några friplåtar på Country & Rockabillyfestivalen i Linköping i oktober, så de slant ner de också. Om vi inte vinner det här anbudet VET vi att det är nåt fuffens, typ urval by bingolotto eller nåt.

Jubel i busken!

Flyget har sin Tiotusenmetersklubb, folk som har sex över en kilometer upp i det blå, som regel på klaustrofobiska små flygplansdass i plast.

Arkeologer har det både lättare och mysigare! Vi har inte en, utan många liknande klubbar. Här är några av dem:
0,00-0,08-metersklubbben.
0,08-0,25-metersklubben.
0,25-0,47-metersklubben.
0,50-1,50-metersklubben.

Och eftersom arkeologi funnits längre än flyget är våra klubbar äldre än Tiotusenmetersklubben. Lite skämtsamt brukar vi kalla klubbarna ovan för Förnafräsarna, Matjordsmarodörerna, Äldremarkhorisontsklungan (eller K-laget) och Djupschaktsrävarna. Det finns andra klubbar också, men de här är de vanligaste.

Bra med tillgängliggörande!

En sak med arkeologi som jag tycker är oerhört eftersatt är tillgängliggörande av arkeologisk kunskap och fälterfarenhet; det vill säga förmedling till folk som inte kan ta till sig saker genom gängse förmedlingskanaler. Det kan handla om att kunna besöka en grävplats fast man är rullstolsbunden, eller att kunna ta till sig en anmälan av slutförd arkeologisk undersökning fast man inte behärskar det svenska språket. Därför vill Gråbrun silt ge en stor eloge till Göteborgs universitet och Institutionen för historiska studier (f.d. Arkeologen och en hoper till) som utvecklat en hemsida för folk som är dumma i huvet.


Det är fler människor än man tror som lider av besväret att man måste stanna upp i läsningen mellan varven för att kunna hänga med i förståelsen. I synnerhet väldigt långa ord måste spjälkas upp för att mottagaren ska mäkta med att forcera bokstavsbarriären; internationellt kallas detta Bamse-metoden.

Och till alla er som lider av detta handikapp och råkar läsa detta: Vi pra-tar om er, in-te med er.

Barndomsminnen

På toaletten (en av dem, den långa) på mitt jobb luktar det ganska speciellt. Av sig själv, så att säga. Jag får ruskiga barndomsminnen när jag går in där, det luktar som i gillestugan i huset där min morfar bodde en gång i tiden, där jag bodde som liten när resten av familjen dumpade mig för en Europaresa. Det luktar lite som en blandning av mögel, gammal heltäckningsmatta, lite svett och möda. Det luktar lite gubbe, kanske man kan säga. Det finns några gubbar på mitt jobb. Men jag tror inte det är de som luktar som toan, det är nog dess alldeles egna luktprägel.